14 juni
Idag fortsätter doktor Glas dagbok:
“14 juni
Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig minst? En läkare måste vara ett av de två: människovän eller ärelysten. - Det är sant, på den tiden trodde jag mig vara bägge delarna.
Åter var här i dag en liten kvinna, som grät och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift med en liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något sådant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag de tre första åren. Sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en smula hälsa och krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet efter olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå, tycks det. - Så med ens är olyckan där igen.
Hon kunde knappt tala för gråt.
Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan, som jag alltid läser upp i liknande fall: min plikt som läkare, och aktningen för människoliv, också det spädaste.
Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.
Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.
Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig, litet vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon var av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på Luthers tid, om han annars hade rätt då han skrev: det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan man som att bita av sin egen näsa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var en förmögen handlande; jag var husläkare i familjen, därför kom hon till mig. Hon var upprörd och utom sig men icke mycket blyg.
- Rädda mig bad hon, rädda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var tydligen något som hon icke förstod. Jag förklarade för henne att lagen icke förstod sig på skämt i sådana fall. - Lagen? Hon såg bara frågande ut. - Jag rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar hon med pappa, och så blir det bröllop. - O, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon sade “fästman” blott emedan hon icke kunde finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i tal. - Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!
Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.
Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.
Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.
Aktningen för människoliv - vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.
Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.
Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att bedraga sig själv.
*
Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.
En verklig handling. ”
Lever dr Glas som en staffagefigur utan verklig kontakt med andra människor?
Dr Glas tycks vara en desillusionerad romantiker och idealist som möts av människors egoistiska krav på hjälp ur situationer de själva försatt sig i, för att de inte hade de höga idealen, hans ideal som han tycks ensam om. Om alla människor hade samma syn som han på kärlek skulle plikten inte vara en plikt, den skulle vara meningsfull och inte skapa ett så’nt avstånd mellan honom och verkligheten. Avståndet riskerar att göra honom till slav under plikten. En verklig handling skulle få honom att känna sig som en verklig människa, och minska avståndet mellan honom och resten av mänskligheten. Varför har hans ideal inte förändrats med åren, eller förståelsen och accepterandet av att idealen och verkligheten kanske inte sammanfaller, att de inte nödvändigtvis måste sammanfalla?
Comment by Thebe — 2005-06-15 @ 10:42:37
Ja, men samtidigt är hans ideal inte hans ensamma: det är delvis ideal som förväntas av personer med hans yrke och moral som återspeglar den moderna tidens förnuftsideal. Häri ligger också en tydlig konflikt i abortfrågan gentemot den religösa moral som pastor Gregorius symboliserar. Är dr Glas människovän eller äreslysten i det ovanstående? Eller bara fast i “Hypokratiska” eder?
Absolut måste han göra en verklig handling - detta brinner han för och i sinom tid måste han hitta något att även tända på.
En bra fråga du avslutar med, Thebe. Jag kan inte svaret.
Kanske tror dr Glas att om han inte ändrar sig så kommer hans ideal så småningom att visa sig innehålla eviga värden, just för att han sammanbitet håller fast vid dom?
Comment by Administrator — 2005-06-15 @ 14:12:54
[…] 6, 2005: 18:21:07
Skötsamhet som en plikt?
Sparad under: Betraktelser
Doktor Glas håller sig till sin plikt som läkare. Det fick mig att tänka på plikt. Jag und […]
Pingback by Trilog :: Skötsamhet som en plikt? :: June :: 2005 — 2005-06-16 @ 16:21:11
Han är delvis fast i den Hippokratiska eden, delvis rädd om sitt anseende och sin framtid. Men där är han på gränsen om vad anseendet betyder för framtiden, och för honom själv … tror jag. Och så tror jag Dr Glas börjar tvivla över sina ideal. Hur ska han kunna upprätthålla dem och hur ska de visa sig innehålla eviga värden, om han själv försvinner från verkligheten? Han måste hålla sig kvar där, och hålla kvar sina ideal samtidigt.
Comment by Thebe — 2005-06-17 @ 06:39:54
Ja, håller med om det - samtidigt finns det som jag uppfattar det en konflikt mellan läkarstudiernas rationalism och samhällets irrationella moralsystem där doktorn själv inte förmår att finna en acceptabel hållning för egen del. Jag tycker också jag förnimmer ett förakt och en avund från doktorns sida gentemot pastor Gregorius för att pastorn så synbarligen friktionsfritt kan kombinera sin tro och sitt yrke med ett sensuellt, och inte minst sexuellt, leverne. På samma sätt som många har förundrats över hur Luther kunde kombinera sinnlighet med andlighet. Doktorn är enormt pryd och oerfaren inom sådana områden.
Comment by Doktor Glas okände son — 2005-06-17 @ 09:19:55
Stackars doktorn har ju inga erfarenheter på det sexuella området. Han börjar ju fundera över köttets lust och själens obotliga ensamhet. Och hur det ska gå med idealen då.
Comment by Thebe — 2005-06-17 @ 19:53:30